Italian High Renaissance Painter, ca.1485-1576
Italian painter active in Venice. As a young man he was taught by the Bellini family and worked closely with Giorgione. His early works are so similar in style to Giorgione's as to be indistinguishable, but soon after Giorgione's early death Titian established himself as the leading painter of the Republic of Venice. Among his most important religious paintings is the revolutionary and monumental Assumption (1516 ?C 18) for Santa Maria dei Frari, in which the Virgin ascends to heaven in a blaze of colour accompanied by a semicircle of angels. Titian was also interested in mythological themes, and his many depictions of Venus display his work's sheer beauty and inherent eroticism. Bacchus and Ariadne (1520 ?C 23), with its pagan abandon, is one of the greatest works of Renaissance art. Titian was sought after for his psychologically penetrating portraits, which include portrayals of leading Italian aristocrats, religious figures, and Emperor Charles V. He reached the height of his powers in The Rape of Europa (c. 1559 ?C 62), one of several paintings done for Philip II of Spain. He was recognized as supremely gifted in his lifetime, and his reputation has never declined. Related Paintings of Titian :. | Christus und Maria Magdalena | Empeor Charles V at Muhlbeng | Diana and Callisto | Ritratto di Ludovico Beccadelli | Danae | Related Artists:
BELLINI, GentileItalian Early Renaissance Painter, ca.1429-1507
Gentile was born into a family of renowned painters: his father Jacopo Bellini, was a Venetian pioneer in the use of oil paint as an artistic medium; his acclaimed brother was Giovanni Bellini, and his brother-in-law Andrea Mantegna. Gentile was taught painting in the workshop of his father. Although today Gentile is often seen in the shadow of his more famous family members, in his own time he was considered among the greatest living painters in Venice and had no shortage of commissions; his talent as a portraitist revealed itself at an early age.
Michael DahlSwedish Baroque Era Painter, 1659-1743,Swedish painter, active in England. He studied under Martin Hannibal (d 1741) and later with David Kl?cker Ehrenstrahl. In 1682 he travelled to London, where he became acquainted with Godfrey Kneller and Henry Tilson, and in 1685 he left for Europe with the latter, working briefly in Paris before proceeding to Venice and Rome, where they stayed for about two years. In Rome Dahl converted to Roman Catholicism and gravitated towards the circle of Christina, former Queen of Sweden, who sat for him (Grimsthorpe Castle, Lincs). He returned to England with Tilson via Frankfurt and arrived in London in 1689; he stayed in England for the remainder of his career.
martin mijtens d.aMartin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens.
Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.