J. A. D. Ingres (1780-1867) was born in Montauban on August 29, 1780, the son of an unsuccessful sculptor and painter. French painter. He was the last grand champion of the French classical tradition of history painting. He was traditionally presented as the opposing force to Delacroix in the early 19th-century confrontation of Neo-classicism and Romanticism, but subsequent assessment has shown the degree to which Ingres, like Neo-classicism, is a manifestation of the Romantic spirit permeating the age. The chronology of Ingres's work is complicated by his obsessive perfectionism, which resulted in multiple versions of a subject and revisions of the original. For this reason, all works cited in this article are identified by catalogue.   Related Paintings of Jean Auguste Dominique Ingres :. | Portrait of Princess Pauline-Eleonore de Broglie (mk04) | Portrait of Monsieur Riviere. | Louis-Francois Bertin (mk09) | The Turkish Bath | The Turkish Bath (mk05) |
Related Artists:
Nils Hansteen
(1855-1912) was a Norwegian painter. Nils Hansteen was born in Mo i Rana, in the county of Nordland, Norway. He attended the painting school of Knud Bergslien from 1873 and Peder Thurmann Cappelen (1874-1975). He later studied under Hans Gude in Karlsruhe from 1876 to 1877. He then lived in Munich (1877-1880), Italy (1880-1881) and Copenhagen (1887-1892). He was known principally as a landscape and marine painter. He painted in a naturalistic style, with motifs from marine and forest environments. Two of his paintings are owned by the National Gallery of Norway.
Emile Schuffenecker
French Post-Impressionist Painter, 1851-1934 French painter. In 1871 he entered the stockbroking firm of Bertin, where he met Paul Gauguin who was also employed there. In his spare time he took drawing classes and studied with Paul Baudry and Carolus-Duran, making his debut at the Salon in 1874. He also became acquainted with Armand Guillaumin and Camille Pissarro. Following the stock market crash of 1882, he, like Gauguin, was forced to leave Bertin and gained a job teaching art at the Lycee Michelet in Vanves. In 1884 he was one of the co-founders of the Salon des Independants and took part in the 8th and last Impressionist Exhibition in 1886, the year in which he also met Emile Bernard in Concarneau and sent him on to see Gauguin, thus initiating their joint development of CLOISONNISM. Though he mixed with the members of the Pont-Aven group his own artistic tastes were very different. While Gauguin and his disciples had little more than contempt for Neo-Impressionism, Schuffenecker was much interested in pointillist techniques.
ulrika eleonora
Ulrika Eleonora d.y., född 23 januari 1688, död 24 november 1741, var regerande drottning av Sverige 1719-1720, dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora av Danmark, syster till Karl XII samt kusin till August den starke, Fredrik IV av Danmark och Fredrik IV av Holstein-Gottorp. Hon gifte sig 24 mars 1715 med Fredrik av Hessen, den blivande Fredrik I, men förblev barnlös. Ulrika Eleonora föddes den 23 januari 1688 på Stockholms slott som dotter till kung Karl XI och Ulrika Eleonora d.ä. Under barndomen förbisågs hon av alla för sin äldre, livligare och mera begåvade syster Hedvig Sofia. Så snart hon blivit giftasvuxen fick hon många friare, bland andra blivande Georg II av Storbritannien och arvprins Fredrik av Hessen-Kassel. Redan 1710 begärde denne hennes hand, men deras trolovning tillkännagavs inte förrän den 23 januari 1714. Bilägret firades den 24 mars 1715. Under Karl XII:s vistelse utomlands var hon, efter Hedvig Sofias död (1708), den enda myndiga medlemmen av kungahuset inom riket om man borträknar hennes åldriga farmor (Hedvig Eleonora). I slutet av 1712 eller början av 1713 hade Karl XII tankar om att göra sin syster Ulrika Eleonora till regent, men fullföljde inte denna plan. Det kungliga rådet däremot övertalade henne att bevista dess sammanträden för att i henne erhålla ett stöd. Första gången hon infann sig i rådet, 2 november 1713, beslöts också om sammankallande av en riksdag. Det s.k. rörelsepartiet vid denna riksdag ville att prinsessan i kungens frånvaro skulle göras till riksföreståndarinna "såsom närmaste arvinge till kronan och regementet". Detta förslag motarbetades av Arvid Horn och rådet, som fruktade att svårigheterna för en ändring av regeringssättet därigenom skulle ökas. Prinsessan visade emellertid ständerna stort intresse för landets angelägenheter. I sina brev till kungen uppmanade hon honom att återvända hem och varnade honom för möjliga följder av hans frånvaro. Med hans samtycke undertecknade hon under den följande tiden alla rådets skrivelser, utom dem som var ställda till honom, för i sin egenskap av vice regent var hon ett med kungen enligt dennes uppfattning. Mera sällan deltog hon i rådets förhandlingar.